Tack för uppmuntran!
Janne! Jag har en dagbok som stöd för minnet!
Förra inlägget, från mig, fick ett plötsligt slut. Någon knapp j@. blev påtryckt av misstag.
Vi landade i Ujung Bantang, på Sulawesi i alla fall. Staden hette tidigare Makassar. Har ni hört talas om Antimakasser? Det är virkade skynken man la/lägger över ryggstöden i fåtöljer och soffor så att de inte ska bli nersmorda av håroljan som kom från Makassar. Tror den hette så också.
U.B var en rätt tråkig stad, tyckte jag. Men vi tittade på en orkideodling. Vackra blommor men hela stället var statt i stark förruttnelse.
En reflextion vi gjorde var att alla städer i I var likadana. Skitiga, förfallna eller halvfärdiga. Byggen som var påbörjade men ej slutförda.
I UB var trottoarerna fulla med stora hål och trottoarkanterna 30 cm höga så vi snubblade fram med livet som insats.
Från UB skulle vi resa till Rantepao, som ligger på mitten av Sulawesi, ungefär.
Vi tog buss dit. Mycket fin busstur. Hissnande utsikt (och väg). Resan tog ca 8 timmar, som utlovat! R var ett spännande ställe. Fin stad, även om det låg en doft av sopstation över hela byggden. Massor av hus med svängda tak, enligt uråldrig tradition. I omgivningarna låg massor av olika typer av begravningsplatser. Genom att åka lokal transport (minibuss) eller fotvandring tog vi oss till flera av dem. På en del ställen var det grottor fulla med kistor och skelett delar. När en kista ruttnade sönder lade man bara knotorna i en hög. Vid en del begravningsplatser hade man huggit ut hyllor i berget och gjort som en balkong. På balkongen stod massor av dockor iklädda vita kläder. Dockorna såg ut att vara skulpterade i trä. Det skulle föreställa de döda, som stod och tittade ut över trakten, där de levt. Små barn (innan de fått tänder). begravdes i en viss sorts träd. Meningen var att nästa gång barnet föddes skulle det bli lika gammalt som trädet.
Mer betydande personer fick ett litet cementhus som grav. Utanför, i en glaslåda) stod en staty, i full storlek, av den döde. Utanför glaslådan lades Coca-cola och cigaretter.
En dag fick vi följa med på en begravning. Det var en man i en by en bra bit bort som skulle begravas. Han hade varit död i flera. Anledningen till att man ofta väntade med begravningarna var att anhöriga skulle hinna spara pengar och resa dit. medan man väntade på begravningen låg den döde i ett rum i huset. Han betraktades inte som "död" utan som "sjuk". Man ställde in mat o dryck till honom varje dag. Kroppen var balsamerad med örter, så att den inte skulle ruttna och lukta.
Vi åkte buss en bit, men sedan fick vi gå på risfältskanter i flera timmar, innan vi kom fram. Mycket folk vandrade på stigen. En del gubbar bar en gris (levande) mellan sig på bärstänger. Alla hade med sig gåvor. En del bar palmvin i långa bamburör. Vi hade med oss en limpa cigaretter. Väl framme i byn så höll begravningscermonin på. Just när vi kom fram slaktades en buffel. Man högg helt enkelt huvudet av den. Hela platsen mellan husen flöt av lera och blod. Eftersom vi tappat aptiten åt vi inget av begravningsmaten. Efter några timmar återvände vi till R med risfältskantsprommenad och minibuss.
En dag går vi en guidad tur genom byn. Bl.a. träffar vi en man som i rummet bredvid har sin, sedan 10 år döda, mamma liggande i väntan på begravning. Ingen frågar de anhöriga varför man väntar med begravningen. Det är familjens ensak. Bara turister frågar. Vi tittar in hos en familj som har en jättelik högtalaranläggning. Man äger också en trampsymaskin, som man stolt förevisar!
Vi skulle flyga från Rantepao till Balikpapan på Borneo. Med mellanlandning i UB. Flyplatsen i R var bara en landningsban stor. Vid incheckninge vägdes man tillsammans med sitt bagage på en "säckavåg", ni vet, en sån där som bönderna har. När det blev min tur sa vägmästaren: "Too much madam, too much".
Men vi kom iväg i alla fall. Efter ett kort uppehåll i UB flög planet mot Balikpapan . Det ligger i Kalimantan, den Indonesiska delen ab Borneo.
Jag somnade och när jag efter en stund vaknade sade B att vi var på väg tillbaka till UB! Det var något fel på planet. Efter en del palaver med flygbolaget fick vi gratis övernattning och mat i UB. På samma hotell vi bott innan, men sämre rum!
Nästa dag gick flyget som det skulle till Balikpapan. Vi tog taxi till ettt hotell som amerikanare, vi träffat i Rantepao, rekomenderat, Det var jättedyrt (j@la amrisar). 180 kr natten. Men som tur var skulle vi bara stanna en natt. Dagen efter åkte vi i 2 timmar med en buss till Samarinda. S ligger vid floden Mahakam river. På den hade vi tänkt oss en flerdagsutfärd.
Efter mycket pekande hit o dit hittar vi ett tourkontor där mr Rosali är boss. Vi bokar in oss på en 9-dagars tur på floden.
forte.....